Verkligheten
Känner att jag behöver skriva av mig lite. Satt idag och tänkte på hur mycket jag saknar att få vara ledig och hinna träffa alla mina nära och kära. Att få vara mammaledig. Pratade även med Linda om det i telefonen. Man saknar att bara kunna åka iväg och umgås!
Min vardag eller våran vardag ser helt annorlunda ut nu när jag har min praktik och även när jag är i skolan. Den lilla tiden jag har kvar räcker just nu bara till min familj och Mina studier. Hur mycket jag än vill så finns inte tiden längre att hinna ses i veckorna. Om jag nu inte är ledig från skolan och inte har studier. Men som det ser ut just nu, 4 veckor framåt så hinner jag inte ses i veckorna utan det får bli på helgerna. Jag hoppas ni har full förståelse för det! För jag trivs som bara den på praktiken!
Jag blir chockad över hur mycket jag orkar med om dagarna och även ha kvar energi för Tove och Viggo. Men det är för att jag älskar det jag gör och det är ju viktigaste! Folk undrar säkert hur man orkar jobba med barn och sen komma hem till sina egna. Det är ju ett jobb man trivs med, sen så längtar man efter att få komma hem och bara vara mamma. När jag är klar med min utbildning så kommer Tove vara 6 år och Viggo 5 år. Då har jag inga "småbarn" hemma längre.
Vilja och envishet kommer man långt med och det har jag fått klartecken på att det stämmer! Bara man har sina mål .
Visst är det sjukt jobbigt att bara hinna se barnen några timmar per dag men så ser verkligheten ut! Helgerna är den dyrbaraste tiden för mig. Att få vara hemma med mina älsklingar!
Finns inget man kan göra om man nu inte vore (som jag skrev tidigare) miljonär eller pluppa ut ungar år efter år och stäva efter att bli familjen annorlunda ;)
Ni kommer förstå mig när ni själva kommer ut i arbetslivet igen :)
Hej så länge!
